Indien 2008

Indien 2008

Swindia project

swedenindia.org

'Mentalsjukhus' & Bhiwandi

SeptemberPosted by Katta Tue, September 30, 2008 11:18
I Thane besokte vi ett 'Mental Hospital'. Dar fick vi se elchocksbehandling pa schizofrena patienter. Alla var kladda i gront. Detta for att alla patienter skulle kanna sig likvardiga oavsett klasstillhorighet. Ungefar som i skolan har? Jaja. Pa sjukhuset fanns ett brett spektrum av mentala tillstand, allt fran depression till kronisk psykos.

Hur fan funkar elchocksterapi i Sverige?? Vad ar kriterierna for att fa det?? Har, om man ar agressiv eller sjalvmordsbenagen ar det bast att fa elchocker for att spara tiden som medicinerna skulle ta pa sig att verka. Jag fattade det som att substanserna i hjarnan liksom... skakas om, och balanseras till utgangslage. Adrenalin, serotinin, dopamin etc. For det ar de som ar i obalans pa olika satt nar nat inte ar som onskat. Men elchock for att en depressiv manniska som uttalat sjalvmordstankar inte ska ga och do innan antideppresiva medicinen borjat verka 20 dagar fram? Jag tanker... samtal? Kanske lagga in personen for overvakning i extrema fall? Att vilja do och att verkligen se till att gora det ar ratt tva olika saker, tycker jag. Dessutom vet de inte exakt vad som hander i hjarnan nar den far elen i sig. Men att det liksom nollstaller, omstaller substanserna och effekten kommer snabbare an medicineringen. Assa, jag har lite svart att smalta det har. Kanske for att jag fick se hur det verkligen ser ut, hur en ung kvinnas kropp holls fast for att inte rycka, hur hon hade en tygtrasa mellan tanderna. Hur de blotte bomullen pa de dar 'horlurarna' och satte pa hennes huvud med sladdar till en lada. Och sen, kroppens reaktion. Hur tarna och fingrarna krullade sig. Sen, nasta patient. Och nasta. Usch. Men vad vet jag. Det kanske ar jattebra. Jag kanske missade nat pa forelasningen om det har. Det gjorde jag sakert forresten. Men av det jag hann snappa upp sa har jag en klump i magen. Mest av hur verkligheten sag ut. Och jag kan inte lata bli att fundera over vad som egentligen hander i hjarnan, eftersom 'no body really knows'. Tank om det, visst, jamstaller substanserna... Men tank om det hander nat mer? Tank om nat 'balanseras ut' som inte borde gora det? Tank om man elchockar bort nagot som inte syns men borde finnas dar? Nan form av mojlig vag till utveckling...?

Ah, jag lamnar amnet, for jag fattar anda ingenting. Jag blir bara sur. Jag far lasa mer om det nar jag kommer hem.

Sen, var jag, Hedda, Sabina och Emma F i Bhiwandi, en by utanfor Thane, och halsade pa Usain pa hans jobb. Usain ar Abbas polare som hjalpte oss med billigare boende i Thane an det hotell som erbjods for oss i gruppen. Visst, vi hade en 3-4 kackisar om dan som sprang runt bland vara grejer i badrummet och brevid sangarna, men vi gjorde en deal, vi och kackisarna. Vi ignorerar er, och ni ignorerar oss. Det gick bra. De kom aldrig upp i sangarna. Sa det var vart att bo for en tredjedel av priset i slutandan. Iallfall, tillbaks till Usain. Han jobbar pa Karuna Daycentre, ett stalle for avgiftning for missbrukare. Det var superhaftigt att vara dar, klienterna kunde ingen engelska men vi gjorde sa gott vi kunde for att kommunicera. Aterigen, sa tunga oden och sa odmjuka, sjukt BRA manniskor och stamningen var fylld med omsesidig respekt... Mer an vad man kan saga om folket pa gatorna som stirrar pa oss som om vi var aliens, minst. Vi hade sa kul och de ville verkligen att vi skulle komma tillbaka, sa vi gjorde det dagen efter, i sondags nar vi var klara i Thane. Emma F var sjuk sa hon akte med de andra direkt till Mumbai... Den har gangen hade vi kopt massa applen och sotsaker som vi bjod pa. Sen sa hade vi kopt en ryggsack med ett pennskrin fyllt med pennor och sa nagra skrivblock. En 13-arig kille fick det, som ar foraldralos och har bott pa gatan och sniffat lim. Nu bor han pa centret, och de planerar att skicka han till en skola i Delhi nasta manad. Den andra dagen stannade vi pa middag. Vi satt i ring, sjong till trummor och gitarr, och lekte. En boll gick runt ringen och nar trumman slutade lata fick den som hade bollen gora nagot. Sjunga, dansa, eller nat annat. Det har var forsta gangen i mitt liv, som jag bade sjunger alldeles sjalv, och dansar sjalv mitt i en ring bestaende av 20 man i alla mojliga olika aldrar. Jag kan ju for fan inga svenska sanger, sa det fick bli Tomas Ledins 'Sommaren ar kort'. Varsta draget blev det. Sa javla coolt, begreppet man och kvinna (som ar sa uppdelat har) var eliminerat vi var bara varande manniskor i ett rum fyllt med skamt, skratt och andlos karlek!

Jag hyser stor respekt for de har mannen som gor ett sa stort jobb med sig sjalva, de ar sa sanna, djupa och AKTA manniskor. Annu en upplevelse jag ar otrolig tacksam for att jag fick erfara...

Nu ar jag i Mumbai. Jag traffade Klim igar! Vi har inte setts pa 5 ar, han fanns i mitt liv i Tokyo och vi har delat mycket kul / mindre kul grejer. Mycket har hant sen dess och vi satt och snackade manga timmar. Sa javla haftigt!! Totalitet aterigen dar tiden blandas och gor sin magi...


  • Comments(2)//india.pawlak.se/#post38

Cricket.

SeptemberPosted by Katta Tue, September 30, 2008 10:25

Har kommer en copy + paste fran minneskortet!


*****


Ligger i sängen på hotellrummet i Thane (den 26e september) och skriver på Sabinas dator. Ok, svårt att sammanfatta allt som hänt... Men höjdpukterna då. Cricket-finalen var grym. Inte själva matchen alltså, utan hela dagen.

Efter Deep Griha har jag snackat med Hans om att fota lite till projektet WakeUpPune. Han kommer presentera mig för nån kvinna som är respekterad i och arbetar i slumområdena och med HIV i Pune. Tillsammans med henne ska jag under en tid följa henne på hennes jobb och möta klienter och människorna som bor i områdena. Utan kamera. När jag lärt känna stället och de vant sig med min närvaro så kommer jag att få ta med kameran, och skapa något på riktigt. Äkta närvaro... När vi gick i ett av områdena sist kunde jag se lycka och närvaro mitt i plåtskjulsområdet. De gjorde det bästa utifrån deras verklighet. Det är det jag vill försöka fånga... Kärleken finns att hitta överallt. Bara man är villig att se den. Sen ska de få en serie med bilder som de kommer använda till utställningar och kanske en vykortsserie. Allt för att medvetandegöra och samla in pengar till det som behövs. Jag är såå jävla glad att jag får den här chansen! Hur var det vi sa... Det jag behöver kommer till mig. Får jag ändra det till, det jag önskar kommer till mig..? Nu har inte det här hänt ännu, så jag ska inte ropa hej innan jag är över ån. Eller hur det nu var.

Men till och börja med ville Hans att jag skulle fota cricket-finalen. Inte för att dokumentera den, det kunde han göra själv med sin pocketkamera sa han. För att han ville se, vad jag ser. Cool anledning, först och främst. Först fick jag prestationsångest såklart, men sen kom den klockrena tanken att han ju inte vill se något annat än det jag ser, och då är det ju ganska lätt helt plötsligt, att hämta min inspiration där jag har den och använda den till att fota så som jag alltid fotar när jag gör det för mig själv. För då fångar jag ju det jag ser och vill skapa. Helt plötsligt är jag lugn i mitt kritiska tänkande om mina foton. Jag gör det jag gör och om jag gillar en bild så är det ju så den ska se ut. Inget mer, inget mindre. Sjysst. Det här är från och med nu mitt nya tankesätt och därmed säkerhet i mitt fotande.

Ok, vidare. Cricket-finalen. I lördags (20 sept) var det dassigt väder men till slut fick jag med mig Hedda och vi drog till cricket-planen. När vi väl kom fram så regnade det som fan. Inget spelande. Folk var på väg därifrån och de packade ihop. Vi hjälpte till, och... hamnade på Beer Garden. En tradition med det här gänget. Hans tjej Gayatri, ett par volontärer och Abbas kom dit. Skönt gäng som fan! Vi satt där hela dan tills jag och Hedda skulle på middagen på kvällen...

SÖNDAG 21 SEPT. Cricketfinal! Solen lyste, vädret var perfekt. Abbas kom och hämtade mig på Law College road på förmiddan och vi drog dit på hans moppe iklädda våra feta "HIV POSITIVE" -Tshirts. Jag knallade runt och umgicks med folk och fotade. Människorna där, helt fantastiska. Vilka möten... Jag pratade till exempel med en man som jobbar på ett av behandlingshemmen. Han berättade sin historia, 'bra' bakgrund som han uttryckte det men hamnade i heroinmissbruk 'iallafall'. I 23 år. Han berättade hur han levt, sovit på gatan, vad hunger innebär för honom... och så vidare. Helt otroligt möte. Jag kände mig helt bekväm och helt naturligt kom min livshistoria och jag berättade om allt, mina första 5 år i Polen, flytten, uppväxten, resorna... Vad som egentligen hände i Thailand, Japan... Allt. Helt sjukt, människan jag träffat en enda gång, vet lika mycket om mig som kanske... 5 pers totalt. ALLA delar av mig (och handlingar) som gjort mig till den jag är idag. På en gång. Vilken cool, total känsla att starta en relation med helt öppna kort, totalt odömande. Snarare med en ömsesidig respekt om varandras livserfarenheter och vad man gjort med dem... Sen, så fick jag en sån häftig känsla. Flera personer där runt matchen började påminna mig så starkt om andra människor jag mött i livet som betytt mycket för mig. Tiden flöt ihop, allt blev ett. När jag gick därifrån var jag i ett såå häfigt rus av närvaro, så nära känslan att vara ett med universum… Insikten, flödet av att allt och alla kommer utifrån en och samma energi och är bara olika hårda, mjuka, kantiga, runda, färgade former av den blev totalt visualiserad.

Jo, just det. Cricketen. Den var kul att kolla på också.

Peace.

Blog Image

  • Comments(1)//india.pawlak.se/#post37

Thane

SeptemberPosted by Katta Thu, September 25, 2008 12:35
Shit, 10 dar sen jag skrev nat. Det hander MASSOR, men jag kan inte skriva nu heller for jag har bara norpat en dator pa IPH i Thane dar vi har praktik den har veckan... Men jag aterkommer. Sa fort jag far tag pa ett internetcafe. Vi ska till Bombay pa sondag, dar borde det val finnas. C ya.

HEJ!

  • Comments(0)//india.pawlak.se/#post36

Vill DU gora skillnad for ett liv eller fler? Las har...

SeptemberPosted by Katta Mon, September 15, 2008 07:45
Ok. Jag har bestamt mig... Jag maste gora nat. Det ar helt sjukt hur pengarna satts i andra proportioner om man raknar om dem till rupies.

Igar tog jag en kaffe med en underbart cool snubbe, Abbas, som jobbar pa "Sahara", ett hem for manniskor med HIV och AIDS. Det ar en till organisation som jobbar nara med Deep Griha. (Han var med i fredags pa avslutningen till veckans projekt). Dar hamnar till exempel de prostituerade kvinnor som insjuknat och inte kan jobba langre. En historia ar om en 17-arig tjej vars hallick dumpade henne dar nar hon var oduglig for arbete. Hon var utmarglad och sjuk i sista fasen av AIDS. Nar hon kom dit spred sig en fruktansvard lukt. En av killarna som jobbade dar berattade att det fanns inga kvinnor som jobbade dar for tillfallet, sa han undrade om han fick tillstand att lyfta hennes Sari och undersoka henne. "Halla, du vet vart jag kommer ifran. Det ar klart att det ar ok och att jag inte bryr mig", sa hon. Han lyfte pa Sarin och sag ett trasigt underliv fyllt med larver och var. Han tog sin tid och tvattade henne och rengjorde hela hennes kropp och plockade forsiktigt bort larv efter larv. Och pratade med henne under tiden. Behandlade henne som en manniska. Den uppmarksamheten hade hon inte fatt pa lange. Nar hon hade blivit sjuk i underlivet och inte kunde salja vaginalt sex pa bordellen langre sa fick hon sitta med kladerna pa och salja oralsex istallet. Nar hon var helt trasig inte bara pa kroppen och i underlivet men aven i och runt munnen, forst da, tyckte bordellen att de kunde "dumpa" henne pa Sahara. Forbrukad. Fyra dagar efter att hon blivit dumpad dar, dog hon.
De som hamnar dar, har levt stamplade och fortryckta, helt utan karlek. Vissa sover pa golvet, de har inte tillrackligt med madrasser till alla dar. Manga som arbetar dar kommer sjalva fran harda forhallanden och har i vissa fall fatt jobb efter att ha suttit pa behandlingshem. De ar tacksamma for att ha jobb, att kunna ge karlek och sin tid. Ibland gar det tre, fyra manader utan att de far lon. Men de klagar aldrig. De klarar sig. De har en sovplats, de far mat pa organisationerna. Vad mer behover de. De ser hur de gor skillnad. Genom att bara prata med manniskorna som hamnar dar, ser de hur de lyser upp. Genom att bara ge dem mansklig kontakt, gor skillnad. Nat som de inte haft innan. Att sova pa en madrass ar ett senare issue.
En av copingstrategierna till att fixa jobbet pa Sahara, ar att tavla om vem som packar de doda kropparna snabbast...

Jag har lekt med barnen pa de olika organisationerna. De har en rockring att leka med. De anvander den till att rocka runt midjan, halsen, fotterna. De hoppar hopprep med den. De haller den at varandra sa de kan hoppa igenom den. De har den till att ga pa lina med. Etc... Jag har nog aldrig i mitt liv varit sa mangsidig med en enda leksak.

Nasta sondag ska jag fa folja med Abbas till Sahara. Han ska skjutsa dit mig pa sin moppe. En grej jag far mojlighet till som inte ar med i min praktik. Vi har jattebra samtal om liv och universum och eftersom vi bada tror pa utveckling genom erfarenhet vill han ge mig upplevelsen av Sahara.

Hursomhelst...

Ett tacke kostar ungefar 350 rupies. Det ar kanske 60 kr. Leksaker kostar annu mindre. De skulle behova mycket praktiska saker. Jag vet inte an vad, han har inte bett mig om nagonting. Ingen har bett mig om nagonting. Men sover manniskor pa marken, sa undrar jag om de ens har en egen kopp att dricka vatten ur. Jag ska ta reda pa mer. Det jag vet ar att det ar over 200 anstallda dar, sa jag undrar hur manga det ar som vistas dar... Omfattningen av manniskor som behover hjalp ar sa otroligt stor, det ar svart att fatta. Det gar inte annat an att se till individen. Men under tiden... Vill jag forsoka att samla ihop lite pengar till en buffert som jag sen kan anvanda till grejer som JAG ser behovs. Vill du hjalpa till? Minsta lilla bidrag gor skillnad for nagon. Ett ritblock till ett barn, en sovplats for en manniska. Jag vill gora det har for jag ar sa NARA. Jag vill inte donera pengar till nagon. Jag har chansen att sjalv ga och handla och kora grejerna rakt till de manniskor som ska fa grejerna. I vilken omfattning, ar upp till mig, och er som vill vara med...

For dig som vill:
Satt in en valfri summa pa mitt personkonto pa NORDEA, 770807-0342. Skriv sen ditt for- och efternamn i meddelanderutan sa jag vet vem det ar ifran.


Sorry om jag later som nan insamlingsforening men det skiter jag i just nu, jag har en mojlig direktlank till att gora en skillnad. For nagon. Eller nagra. Utan mellanhander. Jag kommer att skriva om allt jag gor med pengarna har saklart, vilka som hjalper till, uppdatera summa och forsoka formedla med bilder sa gott det gar med respekt mot individerna det beror... Hoppas det funkar!

Under tiden aker jag dit och ger en manniska eller kanske fler, karlek.

  • Comments(9)//india.pawlak.se/#post35

2a veckan over.

SeptemberPosted by Katta Sun, September 14, 2008 13:36
Blog Image

Skont. Vi avslutade med reflektion och diskussion innan vi gick ut och drack ol. Deep Griha ar ett imponerande stalle med karismatiska manniskor som arbetar dar som brinner for det de gor.

Jag funderar pa om jag ska komma hit efter utbildningen och volontara lite. Det finns sa mycket att gora, och det jag kan gora ar sma enkla ting men som verkligen gor skillnad. Sen om det kommer handa ar en annan sak, men jag maste skriva ner kanslan sa jag minns den iallafall.

Har ar tva bilder, den ena ar pa Rani och mig, hon ar en av informatorerna i HIV-kampanjen. Nar vi gick omkring i ena slumomradet for att traffa nagra av de HIV-positiva klienterna, tog hon mig at sidan, bad de andra att vanta och sa visade hon mig vart hon bodde. Stallet var ungefar lika stort som halva mitt kok, och dar bodde hon med sina 3 broder, storasyster och systerdotter. Det fanns en sang och jag undrade for mig sjalv hur det gick till att sova allihop, de hade inte ens utrymme att packa sig som sillar pa golvet. Hon borjade jobba pa Deep Griha efter 10:e aret i skolan, da var hon 16 ar. Idag ar hon 20. Hon gjorde sig en matlada av nan kycklingsoppa som stod fardig pa "spisen", bad mig att inte beratta for de andra att hon varit hemma pa arbetstid och sen gick vi tillbaka. Hon sa att jag var valkommen pa te nan dag nar vi har mer tid. En sann underbar manniska som bor och arbetar bland sina grannar.

Blog Image
Den andra bilden ar vid ett gatuhorn som vi gick forbi efter Lakshmi Road pa vag till bussen. Kvinnan ar tatuerare. Med en riktig maskin i handen, jag kollade. Ingen henna har inte, utan akta tattoo. Hygieniskt?
Blog Image

  • Comments(0)//india.pawlak.se/#post34

Bzz Bzz

SeptemberPosted by Katta Sun, September 14, 2008 13:15
Min roomie. Hon e sa sot sa jag maste lagga upp lite bilder. Hon dricker vatten ur en strumpa och forsoker rapa hogre an mig (utan att lyckas). Men det dar ufot bredvid min sang, far ni gissa sjalva vad det ar. Basta kommentaren vinner ett pris. Eller ger iallafall mig ett gott skratt... Sen sa ar det ett par bilder pa oss i vara T-shirts fran Deep Griha.


  • Comments(0)//india.pawlak.se/#post33

Red Light District

SeptemberPosted by Katta Wed, September 10, 2008 18:37

Sadar. Nu ar jag ikapp med de mailade inlaggen. Det har ar fran idag...

Vi besokte en NGO (non-governmental organisation), Eller snarare en community-based organisation. Ett stalle for och delvis av prostituerade (eller av numera ex-prostituerade). Ett stalle dar kvinnorna kan sova, ata och lamna sina barn. Inte dagis, mer eller mindre ge upp dem. For att barnen ska kunna acklimatisera sig i den nya miljon bor mamman bara besoka dem en gang per vecka, eller tva. Socialarbetarna dar berattade att det ar bra att fa bort barnen fran bordellerna da det ar vanligt att medan mamman gor sitt jobb ovanpa sangen far barnet ligga under sangen och vara tyst. Vi delades upp i grupper och gick tre och tre runt red light-distriktet. Det var det skitigaste red light-stalle jag nansin sett. Stort var det ocksa, langs med flera olika gator. Pa vissa stallen var det platskjul uppstallda med ett skynke for dorren. Om det var nedervaningen pa en riktig byggnad sa var det verkligen ett SKABBIGT och asgammalt ruckel. Skit, smuts och skrap overallt langs med gatorna... Stamningen var den samma som pa andra stallen kandes det som, lite undergroundfeeling eller vad man ska saga men vafan, det kanns som det finns en kansla av valfrihet pa alla de stallena jag varit pa hittills (huruvida vi har ett val ar en hel diskussion i sig), jag tanker mer pa hur de beter sig dar, de jobbar ju iallaffall, visar sig och forsoker tjana pengar liksom, medan har kandes ingen frivillighet till att salja nat. Jo, lite. Men minimalt med tjejer som visade upp sig. De flesta bara... existerade. Men va fan vet jag egentligen. Om nat. Men iallafall... en skitig kansla inifran och ut. Hela vagen. Vi blev lite uttittade men det kandes som att de inte brydde sig sa mycket om oss och snackade vidare med varandra. Vissa kvinnor var unga och sag inte alls ut att vilja vara dar. Nar vi gick igenom transgatan fick vi hora lite sjyssta lines iallafall. Hrm. Tillbaka pa en vanlig bordellgata tittade vi in lite dar de hade oppnat skynket. Dar stod en aldre kvinna och holl ett barn. Nar jag fragade en av volontarerna som gick med oss sa berattade han att det gar inte att fa bort alla barn (som ofta ar resultat av prostitutionen) fran bordellerna. Det var vanligt att de fran 6 manaders alder inte bara fick bevittna allt som hande runtomkring men ocksa blev valdtagna. Inte bara kvinnorna som blir utsatta for overgrepp emellanat alltsa. Nar vi kom tillbaka till organisationen pa en pararellgata berattade de mer. Manga av kvinnorna saljs till bordellerna for ca 50.000 rupies av pimpar, sina man, familjer eller genom trafficking. Vad ar det, typ... 7000 kr? Tre liv for min bil, alltsa. Da blir de skyldiga hela summan till bordellen och far inte sin lon forran skulden ar betald. De tjanar mellan 20 och 500 rupies per tjanst beroende pa efterfragan och typ av tjanst (20 rupies ar... 3 kr?). Mat, klader, smink etc. laggs till pa skulden. Nar skulden ar betald kan de fa jobba kvar och behalla 50% av det de tjanar. Kvinnor kommer till organisationen och vill ut men det kan de inte hjalpa till med, de har inte tillgang att ge dem en annan losning... En av anledningarna till att de inte kan gora razzia tillsammans med polisen ar att det inte gar att lita pa dem... Bakom manga bordeller star maktfulla man bland annat fran polisen eller politikvarlden. En hopplos korrupt situation men i den hjalper kvinnorna pa organisationen till med empowerment och information om HIV och hur de ska skydda sig till exempel... Att de har ett stalle att komma till dar de far sova ut, lara sig att laga och ata ratt mat etc...

Sadar. Forsta erfarenheten och inlagget jag inte kan smalta. Bara fa ur mig genom text. Det enda som kommer ur mig just nu ar (som fran fangelset) funderingarna och slagen mot mig sjalv om vem tror jag att jag ar egentligen, och vad tror jag egentligen att jag vet och vad tror jag egentligen att jag kan astadkomma overhuvudtaget. Men jag har en forhoppning om att jag lar mig nat av den har verkligheten vi blir presenterade nar jag val kunnat smalta den och i framtiden satta den i proportion till det jag faktiskt kommer kunna astadkomma.

Men nu ar jag bara en obetydlig liten smurf, inte ens tre applen hog.

  • Comments(3)//india.pawlak.se/#post32

Om HIV. Och ett apple...

SeptemberPosted by Katta Wed, September 10, 2008 18:09
Tisdag 9 september

Vi ar pa en HIV-inriktad organisation den har veckan. Deep Griha Society. En grym ide som de har ar att lata oss (och de som vill) ga i T-shirts som det star med stora bokstaver: HIV POSITIVE. Snacka om blickarna man far... Nu vet jag hur det kanns att vara stamplad. Men som Johanna sa, jag kan ta av T-shirten precis nar jag vill. Till skillnad mot de som ar stamplade, i vilken form som helst egentligen, inte bara genom HIV-smittan. FI FAN. De gor ocksa ett underbart jobb med barnen, de verkar ma och ha det bra trots synen som finns har.

Nu nar vi kommit igang lite mer med besok och seminarier sa borjar nagot handa i mig. Inte bara kritik mot allt jag ser. Jag undrar vad som kommer ha hant nar praktiken ar over. Mycket hander efter pluggrejerna ocksa for den delen.

Idag hade vi matlada med oss. Jag at upp allt mitt forutom ett apple som lag kvar i min vaska. Nar jag satt i Rickshan hem kom det tiggare fram vid rodlysena som vanligt. Nej, sa jag som alltid, vi har fatt ett kunskapsforsprang av Lakshmi att det inte hjalper att ge nagot anda, jag skulle kunna ge bort allt jag har och inte fylla ett hal iallafall. Jag sag en kille sittandes pa trottoaren med handen utstrackt. Han var sa mager att han inte ens kunde ga. Skinn och ben, pa riktigt. Sant jag bara sett pa TV. Jag kom pa att jag hade ett apple i vaskan som jag inte ens behagat att ata upp, for jag pallade inte leta papperskorg till skruttet efterat, typ. Lyset blev gront och rickshan akte vidare med mig och mitt apple. Usch. Nan ska fa mitt apple. Sagt och gjort. Vid nasta rodlyse, sitter ett gang pa en san dar stolpupphojning pa gatan, ett litet barn ater en bit av en majskolv och den unga mamman tittar pa. Ett par unga killar sitter dar ocksa. En liten kille, lagstadiealder, ser mig och kommer fram och stracker fram sina hander och ber om mat. Han Satter ihop fingrarna och for dem till munnen som om han skulle ata nagot. Jag letade fram mitt apple och gav det till honom. Responsen hade jag aldrig kunnat ana. Ogonblicket da han insag vad han hade fatt, skedde en miniexplosion av energi, som skapade en kedjereaktion till de andra. Sa fort de sag vad som skedde kande jag en liten explosion hos dem ocksa, och en vag av utrop kom som om nan gjort mal i en fotbollsmatch. Jag ryggade nastan tillbaka. Sen fattade jag. Lillkillen sprang ivag och den unga kvinnan tittade pa mig vaenligt med huvudet pa sned. Men uppgivet samtidigt. Hon (och jag - efterat), fattade att lillkillen inte tankte dela med sig. Jag pekade at henne att hon skulle saga till honom, och det gjorde hon, men uppgivenheten fanns kvar som hon formedlade till mig. Nasta kille sprang fram till mig och bad om mer, vadsomhelst. En chokladbit, sa han. Sen pekade han pa mitt balte och syftade pa att pengar gar ocksa bra. Han anvande sig av lilla tjejen med majsen, han tog hennes lilla hand och strackte den mot mig. Jag hamnade tillbaka i mitt lage, dar jag maste saga nej och gora dem besvikna. Och inse, att jag inte kan fylla nagot hal. Det blev gront och jag akte vidare i Rickshan. Med en javligt skum kansla i magen. Av ett apple jag aldrig at...

*****

Har ar en del av barnen pa organisationen som alskade att leka med oss och vara kameror. De fick mig att rocka med rockring! (Heter det sa..??) De sprang runt och ropade "didi, didi" efter oss hela tiden nar de ville ha uppmarksamhet. Det betyder storasyster. Saaa karleksfulla! Gullungar.

Blog Image

  • Comments(1)//india.pawlak.se/#post31
Next »