Efter resan...Posted by Katta Wed, April 01, 2009 21:38Idag skrev jag färdigt reflektionen till Bett. Läste många delar av bloggen igen och gjorde resan om igen... Här är reflektionen om nån är nyfiken.
Men nu känns den här episoden klar och därmed tackar jag för mig! Innan jag lägger ner helt måste jag bara slänga ut en grej som jag e alldeles för nyfiken för att bara lämna. Dels undrar jag vart ex-swindianen Daniel som hört av sig här och bidragit till HepC-testerna håller hus och ifall det är nån jag kommer stöta på nånstans i swindia-kretsar (maila gärna) ? Och dels så MÅSTE jag bara fråga om vem "Eriksson" är som också bidrog till testerna, är det nån jag känner?
Jag blir sååå varm i hjärtat när jag fått se hur för mig okända (som kända) personer väljer att vara med och skapa något... Kanske var just idén att förbli anonym och då ska jag respektera det och lämna den här underbara perioden med ett stort leende!
Jag har iochförsig märkt att blogga om inre processer hjälper mig framåt, så jag ska bygga en ny blogg där jag kommer reflektera om min framförallt inre men också yttre verklighet när jag får lust. Är det nån som vill haka på och filosofera med så hör av dig så får du adress när den kommer.
Mail : katarina@pawlak.se
Hemsida : www.pawlak.se
Pling Plong!
Efter resan...Posted by Katta Tue, March 17, 2009 23:40Det hände igen. Den där jävla klossen på ica vid kassan. Ett svenskt fenomen? Jag FATTAR inte, men det suger jävligt mycket energi ibland. Jag står i kö, tittar mig omkring och lullar i min egna lilla värld medan jag väntar. Lägger upp mina grejer på rullbandet. Innan jag hinner reagera, smäller nån av bakom mig med en väldigt bestämd flämtning och suck, lutar sig demonstrativt framåt och plockar den där klossen och TYDLIGT avgränsar mina varor så hon ska kunna börja lägga upp sina. Andra gången det händer på några veckor. Jag blir så TRÖTT, kom igen, är det värt det att störa friden och en enkel människas glada humör?? Jag var SÅ nära på att titta damen i ögonen, för kontakt är ju nåt obefintligt, och fråga snällt; Blev du upprörd nu när jag inte la klossen efter mina varor? Men sen så tänkte jag, att jag orkar inte tjafsa, hon skulle väl förmodligen gå i försvar och tycka att jag var ännu mer dum i huvudet och så skulle jag bli tvungen att ge ännu mer energi till att svara till det. Så jag lät bli. Men alltså, har den där klossen blivit en oskriven regel eller, som att stå till höger i rulltrappan? Är det så att den som lägger sina varor ska gränsa av där det tar slut? Kan det inte vara så att man BÖRJAR med klossen och sen sina varor? Finns det en time-limit som säger hur snabbt man ska lägga fram klossen? Går det att diskutera saken med alla inblandade? Frågorna bara strömmar fram med förvirringen. Är det så här det går, när vi skapar nya medel för att slippa kommunikation...? Innan Indien hade jag inte ens reflekterat över det här, den där klossen har väl funnits hur länge som helst egentligen. Kanske bara jag som är lite känslig nuförtiden. Jag tycker iallafall västvärlden går på en gnutta systematisk autopilot. Okej, för att inte generalisera alltför mycket, -Ica Spiralen i Norrköping's kassakö- går på en gnutta systematisk autopilot. Men jag tänker att det nog händer på fler ställen.
Jag tänker nog forska lite i det här och medvetet skita i klossen ett tag framöver och se vad som händer.
En till grej. Min Swindia-upplevelse och det runtomkring (med bilder) blir publicerat i NT senare i veckan. Håll koll, länk kommer! :)
Efter resan...Posted by Katta Mon, February 23, 2009 03:31När jag vaknade upp första morgonen efter att jag kommit hem, grät jag som ett litet barn. Min nya kombo Katta (ja, jag bytte hem genom mailkontakt medan jag var i Indien!) hade gått till jobbet och jag hade bara 4 väggar till sällskap. För första gången på aslänge. Fy fa an vilken skum känsla! Jag blev bara så otroligt ensam, nåt jag inte känt på många många år. TUR att Hedda skulle komma till stan till helgen. Eftersom det gått 1,5 månader nu så har jag återhämtat mig skapligt, men jag är ju definitivt MYCKET mer social än innan.
Nu vet jag inte vad jag ska göra med den här bloggen riktigt. Praktiken är ju över. Men det händer ju eftergrejer i min vardag kopplat till erfarenheten SWINDIA så jag får väl skriva av mig lite till, bra material till min slutreflektion till Bett om inte annat. Ebba ut, som sagt...
Hörni som har hängt med i höstas, TACK TACK TACK för alla kommentarer och inte minst bidragen till min insamling! Jag har faktiskt kollat statistiken för min blogg och det är ju många fler än vad jag trodde som skulle läsa, skitkul att se!
Shit nu är klockan efter halv 4 på natten och jag skulle ju plugga. Så går det, tar upp gamla grejer när det är dags att läsa nåt. Suck. Jag som ville skriva lite om hur fyrkantigt Sverige känns nu. Aja, jag återkommer.
Go'natt!
Hedda & mitt kära återseende i Norrköping efter allt vi delat... 
JanuariPosted by Katta Mon, February 23, 2009 01:03Sen, drog jag ner till Let Go och bara slappade fram tills den 7e Januari. Välförtjänt, om jag får säga det själv. Eller?
Nu är det den 23 februari och jag har varit hemma ett tag. Jag är himla ledsen att jag var dålig med avslutet på bloggen men det liksom blev bara inte av. När jag lämnade Pune var jag så trött i huvudet och allt som hette internet försvann ur verklighetsbilden i Goa.
Innan jag lägger ner att skriva tänker jag skapa en kategori till som heter "Efter resan..." Så att jag sakta men säkert kan ebba ut härifrån.
PUSS på er så länge! Jag lämnar er med lite bilder av Mitt Goa.
1. Utsikt från en filosofistund med mig själv på restaurangen Lucky Star bredvid Let Go.
2. Flitigt umgänge (?) med triben på Let Go. Min och Heddas hydda i bakgrunden.
3. Julafton! Råvarushopping på marknaden i Mapusa.
4. Julmatlagning i köket på Let Go.
5. Julaftonskväll och mysmiddag under stjärnorna, bredvid värmeljusen.
6. Strandpromenad i Aswem.
7. Vilostund efter en självterapeutisk djupandningssession på Let Go.
8. Naveens tribe 2008. Let Go, Aswem Beach, Goa, Indiaaaaa.
9. Min sista solnedgång i Goa. För denna gång...
JanuariPosted by Katta Mon, February 23, 2009 00:16Den skulle vara den 1a dec, men flyttades fram pga säkerhetsskäl då det var för nära inpå Bombay-grejen. Så den 6 dec ville Hans & Co att jag skulle fota deras konsert. Så det blev sista etappen på min Pune-vistelse...
JanuariPosted by Katta Sun, February 22, 2009 23:34Efter praktiken stannade jag i Pune. Jag fick hänga med Meera och hennes familj i slumområdet vid Tadiwala Road. I två dagar gick vi runt i området, hon presenterade mig för hennes vänner, berättade om området, vi fikade hos grannarna och vi gick runt deras shoppingområde. Allt det här skulle jag dokumentera med min kamera. Sista och tredje dagen stannade vi hemma hos henne och hennes familj. Där pysslade vi med grejer inför AIDS-dagen och, som lovat, ta familjebilder.
Det här är nog det coolaste fotoprojekt jag fått äran att göra hittills. Oändligt stort tack till Hans...
Här kommer ett urval.
JanuariPosted by Katta Wed, January 14, 2009 15:53Det ebbade ut lite där, brukar bli så när jag håller på att avsluta nåt. Iallafall, jag vet att jag skulle berätta om Aine, byn som vi åkte till. Det var ashäftigt att komma ut till landsbygden och få uppleva den sista pusselbiten till vad vi läst om. Vi fick bland annat dansa warli-dans, den som konsten kommer ur, (spiralmålning), hälsa på en av deras skolor med montessori-pedagogik och hälsa på en familj och stanna med dem över natten.
Det som var ascoolt var att det inte fanns någon talad kommunikation, den enda som skulle kunna engelska i familjen var skoltjejen som jag fick följa med hem, men hon kunde bara ett par ord som inte gick att sätta ihop till någon förståelse. Det var svårt, familjen fnissade och tyckte situationen var mycket märklig, de pratade med varandra och med mig och skrattade. Förvirringen var stor och en mindre paranoja höjde sig över mig och den lilla skrämda unge jag har i mig. Vad säger de, skrattar de ÅT mig? Vad har jag gjort, eller inte gjort, vad borde jag göra, etc etc... Tankarna snurrade på och jag gjorde mitt bästa att hantera förvirringen och blickarna, tills vi alla satt ner och några av barnen började sjunga, och ville sen att jag skulle sjunga nåt svenskt. Sådär höll vi på, sjöng för varann på olika språk. Spänningen släppte och vi skrattade med varann. Eftersom jag inte fattade ett ord av vad de sa, började jag känna en annan form av kommunikation, genom atmosfären, blickarna, sinnesstämningen i orden, tonen, kroppsrörelserna... Det var skitballt. En ny dimension i verkligheten, och jag kunde börja leka. Det slutade med att jag pratade hälften svenska och hälften engelska, och berättade historier om hur jag bodde ute på landet hos mormor i Polen och hur likt det kändes att vara och hälsa på hos dem. Jag berättade om landskap och vilka barn jag lekt med och hur min släkt skördade stora lass med potatis som vi körde til ladan med häst och vagn. Jag vetifan hur mycket de fattade men det känns som att de förstod budskapet iallafall... För konversationen höll på ett tag och vi lyckades totalt att skapa ett flöde i samförstånd.
Johanna bodde hos grannen. De hade gjort upp en eld mellan våra hus ungefär så vi gick ut och satt tillsammans och sjöng och pratade lite... Nu efteråt känns det helt surrealistiskt att berätta om det här, det känns helt overkligt. Iallafall, kvällen gick och jag gick tillbaka in till min familj och bambumattan jag skulle sova på. Den syns på bilden på mig inne i huset, jag sov där i hörnan vid väggen.
Jag lade mig ner där samtidigt som familjen. De lade ut fler bambumattor mitt på golvet där hela familjen samlades för att sova. Jag låg ihopkurad, vänd mot dem och kollade på proceduren... Barnen somnade ett efter ett, och mamman lade över filtar på dem. Typ gamla saronger och saris, en efter en tills det blev ett tillräckligt tjockt lager. Råttan fortsatte att krafsa på taket, samma ljud som jag frågat om tidigare på kvällen. Till slut låg hela familjen samlad och ihopkurad och somnade på golvet. Jag sov rätt bra förutom när jag vaknade av att jag frös, eller att kroppen gjorde ont för att det var så jävla hårt att sova på golvet.
Nångång runt kl 5 gick mamman och dottern upp. Jag vaknade och låg återigen ihopkurad och vänd mot dem, och slumrade varvat med att titta på vad de gjorde... Mamman gjorde upp den lilla elden i köket och dottern gick till den stora kranen för att hämta vatten. Jag satte mig upp och tittade ut genom dörren, det skulle precis börja bli ljust. Morgondimma, folk insvepta i filtar. Små eldar här och där, där människorna värmde sig kring. Jag tog min filt och gick ut också. Dottern var blöt i ansiktet efter att ha balanserat de stora krukorna på huvudet. Good morning!
Efter alla morgonmöten med barnen och familjerna, var det dags att gå tillbaka till skolan. Tjejerna tog med mig och Johanna på mitt livs coolaste morgonpromenad. Vi tog en omväg, genom byn... Många barn hakade på och av under promenaden, och vid det här laget var jag bara SÅ här och nu och bara tog in allt jag såg och upplevde. Folket, djuren, fälten, dofterna, känslorna... Ascoolt.
